Lotta såg road ut på andra sidan köksbordet där hon satt bekvämt bakåtlutad och betraktade spektaklet mitt emot – alltså mig. Jag var mycket upprörd, för jag hade ju kämpat så väl. Gång på gång hade jag rest mig, borstat av mig leran som jag blivit puttad ner i, tagit ett djupt andetag och förlåtit alla människor och omständigheter som orsakat mitt fall – ty de veta icke vad de göra och sen hade jag försökt igen.

Målet för min enträgna kamp under det senaste året hade varit ett hus. Inget dramatiskt och storslaget äventyr i sig, men turerna runt alltihop hade utvecklat sig till en kamp mot livet. Eller mot ödet, universum, Gud – välj själv. En kamp som jag blev fast besluten att vinna. Nu fann jag mig åter sprattlande i leran, men denna gång tycktes jag inte kunna hitta styrkan att resa mig upp, så jag var arg. Mycket arg.

De senaste åtta åren hade vi hyrt det hus som morfar och mormor byggde en gång i tiden. Ett lagom stort hus för mig, Mats och Annifrid i Anumark några kilometer utanför stan. Det fanns till och med ett bra garage, men tyvärr ingen ladugård, så jag hade fåren och ponnyn i en barack på åkern mitt emot huset. Hyran var låg eftersom vi hade visst ansvar för huset. Första sommaren ägnade jag till exempel åt att renovera alla fönster. Läget hade varit perfekt medan jag läste på universitetet och den låga hyran passade bra då Mats var arbetslös. Nu kände vi dock att vi ville ha en egen gård med ladugård och gärna några hektar åker och skog också. Det visade sig snabbt att det inte skulle bli lätt och åren gick. Vi hade inte ens varit i närheten av att vara intresserade av de få gårdar som varit till salu.

Så fick vi ett hus! Gratis. Kommunen ville bli av med Västerbottensgården som stod i början av byn och om vi bara forslade bort den, fick vi den. Ladugården gick inte att flytta, men man kan inte få allt, som jag glatt sa till alla som fick höra om vår fantastiska tur. Tänk att vi nu fick chansen att stanna kvar i Anumark. Denna by som jag hade tillbringat så mycket av min barndomstid i och som jag bott i som vuxen i tre olika omgångar. Här var jag verkligen hemma och jag hade kära och nära vänner i byn som jag mycket gärna stannade kvar hos. Eftersom jag var väl bevandrad i att formulera ansökningar och kände till hur det fungerar hos kommunen via mitt yrke, var det självklart att jag skulle ta hand om bygglovsansökan för Västerbottensgården vi fått. Två olika tomter fanns som alternativ. Den första låg på Ola och Magdalenas mark på andra sidan ån och den skulle bli ordentligt stor för både hus och en ladugård så småningom.

Min släkting Kjell, hade också en mycket trevlig tomt i Anumark. Kjells numer bortgångne far, Olaus, hade varit bror med min morfar. Den tilltänkta tomten låg på Olaus hemman, en bit från boningshuset och ladugården som stått tom i flera år. Tomten var delvis skogbevuxen, låg lagom enskilt och hade min absoluta favoritbäck vackert porlande genom en trevlig barrträdsallé. Jag besökte tjänstemännen på kommunen som visserligen pekade på eventuella hinder, men i grunden var de positiva. Jag började formulera en ansökan som skulle gälla två alternativa placeringar av vårt hus i byn. När jag satt där, kom jag på att jag inte hade fastighetsbeteckningen på Kjells tomt och jag var inte heller säker på hur ägarstrukturen såg ut. Jag hade en känsla av att Kjell och Margareta ärvt Olaus hemman tillsammans med Gunnel och Roger på andra sidan byn. Jag ringde Kjell. Inget svar. Jag tog således hundarna på en promenad och hittade Kjell mycket riktigt i sitt växthus. Som förtidspensionär på grund av sitt dåliga hjärta, hade han fördjupat sig i att odla allehanda blommor och växter. Hans trädgård var fantastiskt fin och jag hade på senare tid börjat fråga honom om råd då det gällde blommor.

Kjell hade minsann förändrats på senare år. Som liten hade jag haft stor respekt för honom och tyckt att han var väldigt barsk. Lite rädd hade jag nog varit, om sanningen ska fram. När jag senare i livet flyttat till morfar och mormors hus tillsammans med Mats, fanns denna respekt fortfarande kvar. Det var egentligen ganska löjligt, men jag vågade inte annat än att gå med i Trädgårdsföreningen varje år då Kjell ringde på dörren och skulle sälja medlemskort. Jag fick dock lära känna andra sidor av Kjell då vi fick vår dotter Annifrid. Varje gång jag träffade Kjell ute på byn, sprack han upp i ett lyckligt leende då han fick syn på henne. Han pratade babyspråk och killekillade och duttiduttade ända tills jag av tidsnöd var tvungen att avbryta transen hos Kjell. De första gångerna var jag mycket förbryllad över hur denna bistra karl kunde byta skepnad på ett så påtagligt sätt, men snart förstod jag att jag nog aldrig riktigt känt Kjell och började bli nyfiken på vem han egentligen kunde tänkas vara. Annifrid var dock den som fick ta störst del av Kjells sympatiska sida, medan jag fortfarande behandlades ungefär som förr, svalt, men vänligt. Jag lät mig ändå inte luras. Jag visste numer att Kjell inte alls var en så bister person som jag alltid trott, så jag vågade till slut ställa den fråga som jag så länge haft på tungan: ”Vad ska ni egentligen göra med Olaus hemman? Ska det verkligen fortsätta stå tomt? Har ni inte tänkt sälja det snart? Vi är väldigt intresserade nämligen...” Nej, det skulle inte säljas och de visste inte riktigt vad de skulle göra. Kanske någon av barnen skulle vilja ta över det när de började bilda familj, eller om de skulle renovera upp det och hyra ut det. Efter att ha vågat ställa denna fråga första gången, började jag med en årligt återkommande vana: Vad har ni tänkt göra med Olaus hemman? Varje år frågade jag och varje år fick jag samma svar av Kjell.

Annifrid växte från bebis till barn och relationen mellan henne och Kjell blev lite problematisk. Kjells uppmärksamhet och ivriga försök att bli vän med Annifrid resulterade i att Annifrid blev mycket misstänksam och snabbt brukade gömma sig bakom mina ben då vi mötte Kjell på byn. Detta bekymrade Kjell och det var rörande att se hur han försökte komma tillrätta med problemet. Några gånger under årens lopp lyckades han också få Annifrid att slappna av och inte vara så reserverad, men då kunde han lika fullt inte hålla sig utan hemföll åt sin längtan att få komma henne nära. Han kunde till exempel försöka stryka henne på kinden, eller något liknande vilket gjorde att Annifrid snabbt placerade sig bakom mina ben igen. Sen var det bara för Kjell att börja om. Det var inte förrän Annifrid var 6–7 år som hon och Kjell fick rätsida på relationen och jag glömmer aldrig den gången då Annifrid gick fram till Kjell och gav honom en kram. Isen var äntligen bruten och de började dela allt från allvarsamma funderingar till skojfriska lekar.

Den här dagen då jag hittade Kjell i växthuset hade jag inte Annifrid med mig, men jag hade lärt känna Kjell så pass att vi blivit goda vänner. Jag var inte längre rädd och hämmad av hans bistra min, utan såg numer hans vänliga ögon i det skäggiga ansiktet. Jag gick in i växthuset och pratade lite blommor och blad till att börja med, för att sedan glida över till tomtmarken. Kjell gav mig fastighetsbeteckningen och berättade om ägarförhållandet, men sen blev han fundersam och började diskutera med mig om hur jobbigt det är att bygga nytt. Även om vi hade stommen till ett hus, så skulle det ändå bli som att bygga nytt. För att inte tala om hur dyrt det skulle bli att ansluta vatten och avlopp. Jag kände mig besvärad och tyckte inte alls om att han försökte dämpa min entusiasm. Jag argumenterade lite lamt, men försökte i första hand få slut på samtalet så att jag kunde komma mig hem och fortsätta fila på bygglovsansökan. ”Nej, varför tar ni inte och köper pappas hus istället?” Jag blev alldeles stum. Han menade alltså Olaus hemman. Gården som jag frågat honom om varje år. Det fina huset med den jättestora ladugården och åkrar ända ner till ån. Han menade den gård som vi suktat och längtat efter i över tio år! Den gård där min mamma föddes för över 60 år sedan då morfar och Olaus ägde gården tillsammans. Jag glömmer aldrig det han sa denna dag i växthuset ”Nej, varför tar ni inte och köper pappas hus istället?” Däremot kommer jag inte ihåg hur jag hade svarat på Kjells fråga, halvt chockad som jag var, men jag fick i alla fall fram att vi ställde oss mycket positiva till hans förslag. Mats och jag och alla vännerna i Anumark var mycket glada över denna positiva vändning i husfrågan. I stället för att bygga nytt, skulle vi nu få köpa en gård där allting redan fanns. Visserligen ett ordentligt renoveringsobjekt, men vad är det i jämförelse med att bilda en helt ny fastighet? Ingenting. Tänk vilka underbara vändningar livet kan bjuda på!

Under husvisningen var alla delägare med utom Kjell. Margareta fick tårade ögon då hon berättade att Kjell återigen hade lagts in på lasarettet och det var självklart att hon kände sig orolig. Det var nog lättare för oss andra som nästan blivit lite van vid att han låg inne ibland. Pacemakern var det något med för det mesta. Margareta, Gunnel och Roger visade oss runt i hus och ladugård. Ingenting var nytt för mig, eftersom jag ofta varit hos farbror Olaus när jag var yngre, men för Mats var allt nytt förstås. Några dagar senare var Kjell hemma igen och jag gick över för att börja prata detaljer. Han var lite andfådd och hade lite dålig ork, men så var det ofta i perioder enligt honom själv. Jag skulle beställa besiktningsman och Kjell skulle ta ut en mäklare för att få huset värderat. Sen skulle vi komma överens om priset.

Det var kvällen efter som vi såg ambulansen köra förbi vårt hus. Jag och Mats satt i soffan och tittade på tv då vi såg den. Den körde lugnt förbi oss och vidare. Jag reagerade inte så mycket, utan det var Mats som bekymrat nämnde Kjell. ”Nej” tänkte jag ”det är helt omöjligt att något hemskt skulle kunna hända Kjell nu när vi är så nära. Han har åkt in med ambulans förr och sedan varit tillbaka i sitt växthus någon vecka senare.” Men Kjell dog. Helt plötsligt var Kjell borta.

Det var förlamande. Att en människa kan ryckas iväg sådär. Utan att vi andra ens blev tillfrågade eller förberedda. Mitt i sorgen över att Kjell dött och att det var slut med våra möten på byn, medlemskap i Trädgårdsföreningen, frågor om blommor och blad, han och Annifrids numera hjärtliga relation, slogs jag av en stor oro över hur det nu skulle bli med Olaus hus. Det kändes egoistiskt att ha dom tankarna. Att tänka på oss, när alla tankar oavkortat borde ha gått till Margareta och de vuxna barnen Charlotta och Per-Ola med familjer. Margareta var förtvivlad, men sansad.

En månad gick. Två. Tre. Jag promenerade förbi Olaus hus lite då och då. Tittade på det genom vårt köksfönster och började bli väldigt otålig. Hade dom ändrat sig? Varför hörde de inte av sig? Det var inte bara Kjell som ville sälja det, för alla var ju med på husvisningen och syftet med det hade givetvis varit att vi skulle köpa det. Eller var det bara Kjell som hade velat sälja till oss kanske? Till slut åkte Mats och pratade med Roger. Vi ville lämna Margareta ifred när det gällde Olaus hus. Mats hade fått ett svar som inte var något svar och vi var kvar i samma ovisshet.

Det gick ytterligare lite tid och den där vinterkvällen kommer jag ihåg. Kvällen jag insåg att det inte skulle bli något köp av Olaus hus. Kvällen då drömmen om Olaus gård rycktes bort på samma sätt som Kjell hade ryckts bort och jag började stortjuta där jag gick i den mörka vinterkvällen. Tårarna rann ohejdat och jag fick knappt luft.

Sen föll sorgen över mig. Sorgen över ett förlorat hus. Sorgen över en förlorad dröm. Dagen efter höll Ola det brandtal till mig som fick mig att resa mig upp ur dyn, ruska på mig som en blöt hund och ta nya tag. Ola och Magdalena var mitt självklara mål för att hitta tröst när jag blödde i skärvorna av en krossad dröm. Efter att ha lyssnat och suckat med mig en stund drog Ola efter andan och tog till orda. Under en halvtimme berättade han om alla vedermödor de haft på sin gård sedan de flyttat till Anumark 12 år tidigare. Det hade börjat redan innan de kommit med första flyttkartongen. De hade blivit manipulerade och utmanövrerade av några bönder att avstå i princip all mark som fanns runt gården. Magdalena såg sin dröm om att någon gång kunna ha hästar gå i kras där hon stod höggravid och med en bebis i armarna. Varje år var det något som hände. Något som förstördes eller gick ur händerna. ”Men titta nu var vi är! Nu har vi marken tillbaka, huset är vi nästan klara med och till sommaren kommer det hästar hit. Hit hade inte vi kommit om vi gett upp. Man kan aldrig ge upp. Problem är till för att lösas. Slår ena dörren igen, får man prova en annan.” Modet återvände till mig och jag började känna inspiration och energi att öppna en ny dörr. Den självklara dörren att prova nu, var att flytta huset vi hade fått av kommunen. Ta itu med hela den process som jag hade påbörjat och göra klart ansökningshandlingarna. Denna gång med bara ett tomtalternativ, men det kändes helt OK eftersom tjänstemännen hade uttryckt eventuella problem med att bygga på Olaus mark. Nu skulle ansökan bara omfatta bygglov på Ola och Magdalenas mark.

När ansökan var klar, ringde jag till kommunen och bestämde ett möte med tre tjänstemän. Jag ville diskutera min ansökan innan jag lämnade in den så att beslutsprocessen skulle gå fortare. Vi satt runt ett bord och började titta på husets tänkta placering på en karta. Plötsligt sa en av dom ”Nej, det här går inte. En sådan här placering kan vi inte godkänna.” Jag blev alldeles paff och kunde inte tro att han menade allvar. Tongångarna hade ju varit så positiva hela tiden. Varför denna kovändning? Det måste vara ett skämt, men snart insåg jag dock att det var djupaste allvar och att kommunen nu tyckte att placeringen var helt omöjlig. I bilen på väg hem började jag stortjuta precis som jag hade gjort den där vinterkvällen. Återigen hade jag ramlat ner i min dypöl. Eller som jag egentligen kände det – blivit puttad ner. Jag gick igenom stadier av bitterhet, sorg och uppgivenhet innan jag sakta började kravla mig upp igen. Vilken dörr skulle jag nu försöka med? Jag kände mig stolt över mig själv och att jag lyckats ta mig i kragen på egen hand. Jag föll visserligen ganska hårt även denna gång, men nu hade jag tydligen börjat lära mig att ta stryk utan att bli nerslagen.

Vad hade de sagt egentligen? Att vi gärna får bygga i Anumark eftersom vi är så rotade i byn, men på ett bättre ställe, närmare grusvägen. Jag ringde till en av tjänstemännen som hade litet av Olas takter i sig. Han såg möjligheter och gav mig gärna råd. Peppade mig att ta kontakt med andra markägare i byn, för det värsta som kan hända är att man får ett nej, vilket egentligen inte är så farligt. Helt riktigt. Varje markägare jag tog kontakt med var folk jag kände. Det var folk som var helt OK. Av olika anledningar, som också var OK, kunde de inte sälja en tomt. Efter varje nej, åkte jag ner i dyn, men jag var aldrig långvarig. Utom den här sista gången. Jag hade betat av alla markägare i Anumark som hade mark i närheten av grusvägen, utom en. Detta sista försök hade nästan gått vägen. De hade varit positiva och tyckt att det skulle bli roligt om vi byggde på deras mark, men så ringde hon och berättade att deras vuxna dotter hade sagt blankt nej, så tyvärr…

Så låg jag där och sprattlade i dyn igen, men den här gången var den dominerande känslan inte uppgivenhet, utan ilska. Och just nu var min ilska riktad mot min gode vän Lotta på andra sidan köksbordet som inte alls tyckte synd om mig och min eländiga situation. Hon tyckte jag var dum som var så arg eftersom sådant inte var någon idé, enligt henne. Jag däremot, tyckte mig ha all rätt att vara arg, för om man hade kämpat så väl som jag gjort, så måste man få vinna till slut! Vad är det annars för mening med att resa sig om och om igen? ”Kan du inte välja dina strider lite bättre?” sa Lotta ”Måste du utkämpa strider som du omöjligt kan vinna?” Hon argumenterade vidare i lugn och sansad ton och någonstans började jag förstå att Lotta hade rätt, jag ville bara inte se det. Jag ville vinna.

”Jamen om jag uttrycker mig så här då.” Lotta lutade sig framåt och hade tänkt göra ett nytt försök med att göra sig förstådd. ”Livet är en Bassett.” Konstpaus. Hon lyckades mycket bra med att få min uppmärksamhet genom detta märkliga uttalande. ”Ta Emma, henne känner du ju.” Emma som låg på golvet en bit bort, lyfte intresserat på huvudet. De långa öronen som varit hopknycklade mot golvet fick veckla ut sig och hängde utmed hennes huvud som ett par alldeles för långa gardiner. ”Du vet hur hon är – hon gör det som faller henne in. Hur många gånger har jag inte fått hämta henne när hon stått längst bort på en gräsmatta och luktat på något intressant? Då kommer hon inte när man ropar. Det gör inte ens någon skillnad om jag har hundgodis i handen. Ibland kommer hon, men inte alltid. På skogspromenader vet du också hur det kan bli. Man har tänkt sig från punkten A till punkten B, men Emma hittar ett konstigt stickspår som hon far iväg på. Åt ett annat håll än vad man hade tänkt och man får lov att följa efter henne. Så är det med livet också. Helt plötsligt drar det iväg åt ett annat håll än vad man tänkt sig, men på den där stigen som man blev tvungen att vika av på, kanske man hittar kantareller eller upptäcker en vacker tjärn. Om du är arg och irriterad över omvägen kanske du missar det. Till slut kommer man ju på något konstigt vis till punkten B, även om vägen blev lite krokig. Du kan inte vinna en kamp mot livet. Du kan inte vinna en kamp mot Gud. Livet är inte en schäfer. Du är så van vid din hund som är så fantastiskt lydig och uppmärksam på dig. Den sitter då du säger till, den kommer då du ropar och följer dig vart du går. Så är inte livet. Livet är som en Bassett, den gör som den vill, men det är också det som är tjusningen. Att man inte har fullständig kontroll. Man kan aldrig riktigt veta vad som händer härnäst. Bli vän med livet och följ med då den viker av – kanske hittar du till och med murklor om du är uppmärksam!”

Jag var tvungen att tänka på Emma en stund. Jag och Lotta hade ofta varit ute på promenader med hundarna och jag hade alltid varit så tacksam över att jag inte var ägare av en Bassett… Vi blev ofta stående för att vänta på Emma när hon fastnat vid någon välluktande fläck och vi hade lika ofta blivit avbrutna i ett intressant resonemang därför att Lotta plötsligt blivit tvungen att rycka ut för att hämta Emma som börjat fara iväg åt något konstigt håll. Och den där gången då hon storskällande gungade iväg i en typisk Bassett-galopp efter en stor väghyvel… Den gången ifrågasatte jag verkligen anledningen till att folk har en Bassett över huvud taget. Och skulle man nu analysera Bassetts och deras ägare ytterligare, verkade det snarare som om en Bassett är ute och går med sin matte, än att matte är ute och går med sin hund och så kan det ju inte vara. Eller? Någonstans där i Lottas resonemang om Bassetten, insåg jag att hon hade rätt. Det är klart att jag inte kan vinna en kamp mot livet. Mot Gud. Jag kommer aldrig lyckas dressera alla människor i min omgivning, eller alla situationer runt mig, så att de blir lika lydiga som min kära schäfer. Givetvis inte. Någonstans där i Lottas resonemang insåg jag att jag precis hade gått och blivit ägare av en Bassett…

Här sitter jag nu på vår trivsamma gård i Kroksjö två år senare. Från arbetsrummet kan jag se en bit av vår ladugård och hästarna och fåren som småkivas i hagen. Från ett annat fönster kan man blicka över våra åkrar som mjukt rullar ned mot den vackert blåa sjön. Olaus hemman blev sålt för en massa pengar ungefär i samma veva som vårt flyttlass gick till Kroksjö. Ola och Magdalena håller på att sälja sin gård i Anumark och flytta till en annan stad – deras Bassett for sannerligen efter en väghyvel! Och vår egen Bassett… tja, jag har väl börjat acceptera den så smått. Stickspåret den drog iväg oss på var faktiskt full med både murklor, kantareller och vackra tjärnar. Min mentala Bassett fick en försiktig liten klapp på huvudet, men jag är fortfarande misstänksam på den och håller den gärna kopplad. Släpper den inte med blicken. Men som alla hundägare vet, brukar det inte spela någon roll hur bra koll man har på sin hund – vill den smita, kommer den att lyckas till slut. Jag hoppas bara att den inte kommer att sätta av efter någon stor bullrig dumper eller något annat skräckinjagande.